"Jag höjer min röst – inte för att skrika, utan för att de utan röst ska bli hörda. Vi kan inte alla lyckas om hälften av oss hålls tillbaka."

Veckans ledare (V21)

Hej alla ni underbara Donnor där ute, hoppas att just där du befinner dig består av den efterlängtade solen men också mycket skratt och glädje som omsluter.

När jag satt mig ned för att fundera över veckans ledare så var det många idéer som kommer över mig, många tankar ifrån förr men också ifrån nutid. Är det så att vårt beteende alltid kommer följa oss??, även om vi ändrar på oss och inte alls är den idag som vi var då??. Varför döms vi utifrån handlingar, utseende, status??, vem har rätten att döma??.

Denna ledare märker jag redan nu kommer vara lite känslig för mig, kommer handla om psyket, mobbing osv. Det finns dock många ljuspunkter i mitt liv, allt är inte mörker.

Jag är snart 48 år gammal och har varit med om en hel del både positiv och negativt men mest emotionellt. Jag har växt upp i en dysfunktionell familj, där det inte var ok att vara annorlunda, där det inte var ok att prata känslor eller att be om hjälp. Där man skulle smussla, ljuga, gömma undan saker. Det har präglat mig väldigt negativt i det sociala livet och arbetslivet eftersom jag inte fick lära mig dom verktyg man skulle ha med sig in i vuxenlivet. I social samvaro med andra. I hela mitt liv har jag blivit dömd, jag har tagit på mig offerkoftan. Betett mig som jag har lärt mig av dom runt omkring, något som har varit djupt rotat inom mig. Försökt varit som andra i min omgivning/familj men det har inte känts rätt, det har inte varit jag.

Min värld består inte bara av rätt eller fel, min värld är inte inrutat. Min värld består av många olika färger, jag är väldigt andlig av mig både inom min tro och min healing. Det är inget jag pratar högt om utan lärt mig leva med båda men idag tvingas jag välja och varför då??, bara för att vissa inte kan se att min andlighet kommer ifrån en högre tro. Varför kan jag inte få vara båda delar??, och så här har det varit i stora delar av livet. Jag är unik och det är ni med, jag kanske inte är unik med det jag upplevt men jag är unik för att jag är jag eller rättare sagt på god väg att komma tillbaka till den bästa versionen av mig själv.

Jag har försökt prata med psykolog många ånger men har inte varit redo, jag har velat bli fri från trauman och de sår som uppkommit under min långa livsresa. Jag har även försökt avsluta mitt liv men inte så kallat ”lyckats” utan blivit kvar här nere i det så kallade “helvetet”, jag har flytt (flyttat) en hel del i mitt liv. Tron på att det är bättre på något annat ställe men resultatet har blivit detsamma, oro och otrygghet, misstänksamhet, ilska mot orättvisor har bubblat inom mig och har då ställt till det på bland annat arbete.

Det enda jag ville var att bli sedd, lyssnad på. När jag kom till Jämtland län så blev det likadant, jag tog inte ansvar för mina känslor, jag drog inte i tyglarna. Har hoppat i och ur depressioner, arbetslöshet osv men tillslut hösten 2023 så började det vända. Jag kom i kontakt med en psykoterapeut som fick mig att se, fick mig att börja öppna upp mina sår och trauman. Det är ingen lätt resa men jag valde att den måste jag göra, jag orkar inte fly. Jag vill bli den bästa versionen av mig själv, känna och uppleva äkta kärlek, äkta vänskap. Så jag och mina pälsklingar blir kvar här en stund till, om Jämtland är slutresan eller om det blir en flytt till, det får tiden utvisa.
 
Så till er alla, sluta inte tro, ge inte upp. Det finns en starkt ljus inom oss alla och vad än vi kämpar med så kan vi, jag, du bli fria. För vissa av oss tar det lite längre tid, låt det ta tid. Och något som jag har lärt mig, hur du berättar din historia är ditt ansvar. Hur andra tolkar den, är deras ansvar och inte ditt/mitt. Jag har också lärt mig att folk får gärna döma mig, oftast gör dom det av en anledning.

Skulle jag berätta min hela historia, så behöver jag skriva varje vecka i 6 månader. Mitt 1:a trauma börjar när jag var 3 år, dessutom så bär vi alla olika slags trauman inom oss och ibland ploppar dom bara upp och det är då det är extra viktigt att finnas där för varandra utan att bli dömd.

Så mina kära fantastiska Donnor, låt ingen få släcka det vackra ljus inom dig. Tillsammans kan vi göra underverk, lita på din gåva och det du brinner för. Ta chanser, lita på magkänslan/processen, allt har en mening. Vi kanske inte förstår den först men tillslut gör vi det.
Tack för ordet 😊🤗